Tristan & Isolde – Boken handlar om det unga kärleksparet som levde under medeltiden. Det är en bok om förbjuden kärlek, om ondskefulla förrädare och farliga drakar, allt med en gnutta magi och tro. Alla de ingredienser som borde finnas med i en medeltida kärleks historia! Ändå kommer inte historien riktigt till sin rätt.

Historien tar sin början den dagen konung Marc hamnar i onåd hos sina fiender mer till hans räddning kommer konungen av Lyonesse, Rivalen. Som tack överlämnar han sin syster Blanchefleur till Rivalen, tillsammans föder de en sån – Tristan. Men Rivalen dödas och hans hustru, Tristans mor dör av sorg. Tristan växer upp med Rohalt som lär honom att bli av heder, en riktig riddare med allt som hör till.

En dag hamnar Tristan hos konung Marc och hjälper honom befria sitt land från sin fiende, samma fiende som mördade Tristans far. Tristan svär sedan en ed om att för evigt tjäna konung Marc som hans vasall. När ett skepp från Irland kommer och utmanar konung Marc om landet, antar Tristan denna utmaning och dödar den beryktade Morholt med sitt svärd. Trista blir dock skadad av Morholt förgiftade lans. När Tristan tror att han skall dö ber han Marc lägga honom en båt och skicka iväg honom över havet. Men Tristan dör icke undan strandar i land och möter Isolde som gör honom frisk och ser till att han kan återvända till sitt land. Väl tillbaka hos konung Marc känner Marcs baroner att Tristan är ett hot emot makten, att Tristan en dag skall få ta över tronen. De vill därmed att Marc ska finna en maka. Tristan lovar då att han skall segla till främmande länder och hämta hem en fru åt Marc, han skall hämta honom Isolde.

Men under resan går något fruktansvärt fel, kärleksdrycken som var ämnade för Isolde och Marc förtärs av Tristan och Isolde och de båda faller i en förbannad kärlek mot varandra. Men Isolde gifts bort med Marc så som det är lovat, men det hindrar inte det älskande från att ses i smyg. Det finns dock förrädare i slotten, som inte allas tycker om det som håller på att hända utan gör allt för att sätta stopp för deras kärlek. Deras hemliga möten upptäcks och Marc dömer de båda till döden.

Men de undgår döden med en hårsmån, tack vare Tristans djärvhet och list. De spenderar sedan en till tillsammans, förvisade till den mörka skogens inre. Efter en tid har Marc förlåtit dem, och både Tristan och Isolde väljer att återvända till hans nåd igen. Men för att undvika att detta händer igen, förvisar Marc Tristan ifrån landet. De både tynar långsamt bort av kärlek och saknad till varandra. Tristan gör ett misstag och gifter om sig, Isolde tror då att Tristan glömt bort sin kärlek till henne och hon sörjer ännu mer. Under en strid blir Tristan sårad och allt som kan rädda honom är att han får återse sin älskade Isolde. Trots det hinner Tristan dö innan Isolde hinner i hamn med sitt skepp. När hon inser att hennes älskare är död lägger hon sig bredvid honom och går sin egen död till mötes. Man särar sedan på de älskande, begraver dem i olika kistor på olika platser. Men under en natt växer en björnbärsbusken från Tristans grav till Isolde, och hur man än högg ner busken växten den genast upp igen för att nå den andra graven.

Jag tycker inte riktigt om boken. Den hade all potential att blir något stort, till en början verkade den som en riktigt försmäktande kärlekshistoria. Trots det fastnar jag aldrig för boken, det är alldeles för torftiga beskrivningar av huvudrollsinnehavarna och deras känslor gentemot varandra. Allt man får reda på är att det älskar varandra, men inte riktigt hur eller varför. Man får aldrig veta hurdan de är som personer, bara att det är ett par som älskar varandra. På så sätt blir historien väldigt ytlig och man har svårt att finna medlidande för någon av karaktärerna. Den enda som jag kan tycka besitter någelunda mänskliga drag är konung Marc, han är den enda jag riktigt kan förstå och känna ett uns medlidande för. Fast det är inte honom jag borde känna medlidande med, utan de älskande. Men boken lyckas aldrig fånga mitt intresse vad gäller deras kärlekshistoria, utan den känns faktiskt väldigt tråkig på det sätt att den är vad man förväntar sig att det ska vara. Det är så vacker, så underbart att det hela blir överdrivet och man tröttnar på det. Man får helt enkelt en för stor dos utav deras förbjudna kärlek. Det enda som är lite förvånade och som faktiskt gjorde boken värd att läsa, var slutet. Då det inte alls slutade med ”lyckliga i alla sina dagar” som man skulle kunna ha trott, utan både två dör. Ett väldigt sorgligt och gripande slut, det var inte förens då de fick mitt medlidande.

Men det är inte slutet som gör en hel berättelse. Boken är skriven på ett sådant sätt att det är svårt att hänga med i alla händelseförlopp och hålla reda på alla de inblandade karaktärerna. Den blir väldigt långdragen med långa, uttömmande och avancerade dialoger. De första gångerna man stöter på dem är det ett underbart vackert att läsa dessa dialoger, men ju längre in i boken man kommer desto mer tröttnar man. De så långa dialogerna utan att egentligen berätta särskilt mycket. Det står så många fina ord och formuleringar, ändå får man ut så lite utav det.

Visst det är en väldigt vacker kärlekshistoria, men för mig verkar den lite väl ytlig och får tyvärr inte riktigt mitt hjärta på fall. Historien är vacker på pappret, den innehåller allt den bör innehålla, men sättet den berättas på gör att den förlorar sin magi och lyckas inte riktigt gripa tag om en. Man har hört så mycket om den och förvänta sig mycket, men jag tycker inte riktigt att just denna berättelse om Tristan & Isolde är så mycket som man hade hoppats. För mig är den lite utav en besvikelse.

Bokens problem är att den inte riktigt trollbinder utan man ser Tristan & Isoldes kärlek som väldigt saklig, inget speciellt med den. Man lyckas aldrig leva sig in i deras historia och lära känna dem och förstå deras kärlek.

För mig känns det inte som om de älskar varandra, utan att de älskar kärleken – den förbjudna kärleken.

Jag har funderat över en sak; vad är det som gör denna kärlekshistoria speciell? Vad är det som skiljer den ifrån alla andra kärlekshistorier egentligen? Varför ska man läsa just Tristan & Isolde och inte någon bok om en fantastisk kärlekshistoria?

Har boken någon egentlig mening, något den vill lära oss om livet och om kärleken?

Är budskapet; drick aldrig någon trolldryck, den kommer förbanna ditt liv!

Denna bok känns bara som en ytlig beskrivning av kärlek, utan någon sort djupare nivåer av förklaringar. Kärleksparet älskar varandra för att de är vackra båda två och utgör ett tillsynes bra intryck. Åtminstone är det de intrycket man får av dem, ingen verkar kunna förklara varför de älskar varandra mer än att skylla på den där trolldrycken de båda så olyckligt förtärade.

Jag har funderat över en sak, om Tristans & Isoldes kärlek hade varit laglig, att de hade fått vara tillsammans, gifta sig och bosätta sig någonstans. Hade deras kärleks magi funnits kvar då? När de hade hamnat i vardagen hade deras kärlek varit så stark då? Eller bygger bokens fascination på att deras kärlek är så förbjuden, att de älskar varandra så mycket eftersom att de inte får älska varandra? För så är det väl alltid, att förbjuden kärlek är den allra ljuvaste kärleken. Anledningen till att de "älskade" varandra så mycket verkade ju vara att de så sällan sågs, att de fick kämpa för att träffas.Deras hemliga möten är ju mer intensiva än om de bara bestämt en tidpunkt och tagit en fika. För det är väl så det är, det är själva jakten man är ute efter så fort man fått tag i det man jagade är det inte intressant länge. Kan det vara så att deras kärlek var så intensiv på grund av detta? Att de älskade varandra så mycket för spänningens skull, att de inte visste hur allt skulle sluta? Att det var så förbjudet att det gav dem en kick?

Fast om de hade fått älska varandra, hade det nog inte blivit någon bra bok av det hela. Eller bra och bra... men ni förstår vad jag menar!

Jag säger bara en sak; filmen är bättre! Mycket bättre!

Boken bara består av massa människor med konstiga namn, händelser som man knappt förstår sig på, massor av resor hit och dit och massa lidandande där emellan. Inte några stora händelser som hela historien bygger på, utan massa små händelser hit och dit. Man förstår vad boken går ut på, men mycket känns så onödigt, så långdraget.

Och alla dessa dialoger! De täcker upp hela boken, långa, tråkiga och överdrivna dialoger (ja monologer för den delen med) som man bara inte orkar läsa. Saker som man skulle kunna få sagt på 2-3 korta meningar dras ut i oändlighet. Med långa, krångliga ord, jobbiga och meningslösa beskrivningar som tär på hjärnaktiviteten. Dessa dialoger kan fylla hela sidor! Trots det tycker jag inte att de får något vettigt sagt.

Tristan & Isolde då, som bara skyller ifrån sig hela tiden. De älskar varnandra, men det är inte brottslig kärlek, inte alls! De älskar varandra men är lika oskyldiga som två små lamm, och de ska konstant bevisa denna oskyldighet. Vadå brottslig kärlek? Gills det inte om man blev kär med hjälp av en trolldryck? De skyller ju på den där trolldrycken hela tiden, som om det vore en ursäkt till att smyga bakom Marcs rygg. De älskar varandra, men de kan tydligen inte stå för att de gör det! Jäkla fegisar och skylla ifrån sig och spela oskyldiga. Tvi!

Jag börjar äcklas av den här förbaskade kärlekshistorien. Jag är så trött på hur mycket de trånar efter varandra, att de verkligen inte kan leva utan varandra. Att om en av dem dör så kommer den andra sannerligen också att dö - av ett krossat hjärta.

Det är ungefär som när du ska dricka en kopp te, men har råkat ha i alldeles för mycket socker. Så pass mycket socker att det är för sötsliskigt för att man ska kunna dricka det, det går liksom inte att svälja en enda liten klunk. Teet är inte gott längre, det är alldeles för mycket socker. Man känner inte te-smaken längre, utan bara smaken av socker.

Lite så känns den här boken; to good to be true. Allt är så överdrivet romantiskt, så överdrivet dramatiskt. Isolde är alldeles för vacker och underbar, Tristan är alldels för bra på allting för att det hela ska verka trovärdigt enligt min åsikt. Hur lyckades dessa två perfekta människor finna varandra?

Bokens beskrivningar av huvudkaraktärerna Tristan och Isolde är väldigt enformiga. Allt man för höra är hur vacker Isolde är och hur stilig och rakryggad Tristan är. Detta tjatas om och om igen. Man får inte veta mer om dem än att de älskar varandra, finns det inget mer att ifrågasätta? Allt jag tycker att man får reda på om Tristan och Isolde är två ytliga bilder av två vackra människor. Är inte kärlek mer än bara utseende?

I vanliga fall kan man lära känna personerna genom deras handlingar, men inte ens på det sättet får jag något grepp om varken Tristan och Isolde. Däremot konung Marc kan man läsa sig till ett och annat genom hans handlingar. Kärleksparet förblir två vackra gestalter på en tavla, inget mer.

Har dem inga dåliga sidor som författaren skulle vilja belysa? Det skulle hjälpa och göra karaktärerna lite mer mänskliga, lite mer verkliga. För ingen är ju perfekt!

Jag tycker helt enkelt boken är för "perfekt", de älskar varandra för mycket för att bara ha druckit en trolldryck. De är som om de inte känner varandra, utan bara är förblindade utav ren åtrå.

Fast det är väl bara jag som inte riktigt tål sån här sötsliskig kärlek. För det är ju aldrig så, inte i verkligheten i vart fall.

Då var det dags att ta tag i bloggandet och få det gjort!

Tristan & Isolde

Jag kommer allt längre och längre in i bokens värld och vanligtvis brukar det ju vara så att man till en början är lite förvirrad innan man lär känna alla bokens karaktärer. Innan man lärt känna dem alla så pass att man kan hålla isär dem och vet vem som är vem och i vilka sammanhang. Sen brukar allt lösa sig och läsningen går lite lättare när man lärt sig det. Men inte i denna! Här fortsätter förvirringen boken igenom! Jag har fullt upp med att försöka lista ut vem som är vem av huvudpersonerna! Det är bara massa långa konstiga namn hela tiden. Och ofta får man bara redan på ett namn kanske någon enstaka beskrivning om dess titel eller marken den äger eller något i den stilen. Fakta som absolut inte fastnar inne i skallen på en, och därmed kommer man inte ihåg personen heller. Utan längre fram i boken när personen dyker upp igen, tänker man bara; "ytterligare en jäkla baron?!". Fast det egentligen är samma som innan, bara det att man glömt bort honom.

Sen har alla olika benämningar och olika namn beroende på sammanhang, vilket gör att man har ÄNNU svårare att hänga med! Tristan och konung Marc är väl de enda jag har koll på. De andra blandar jag ihop lite titt som tätt. Alla dessa människor vars namn jag inte ens kan utala i mitt eget huvud!

Hur många namn går inte Isolde under, eller den där lilla dvärgen? Så många människor, så konstiga namn och så tråkiga beskrivningar. Beskrivningarna gör inte direkt att människorna verkar levande, utan ofta bara en status markering. " Han var baronen över ett konstigt ställe " - precis som alla andra baroner i boken med konstiga namn och vars borg låg på platser med väldigt udda namn. För många händelser där alldeles för många människor är iblandade för att man ska kunna hålla dem isär.

Så många underliga kammarflickor, baroner och tjänstefolk att man inte hänger med på vem som är vem och vem som gör vad! Helt plötsligt dyker det bara upp ett nytt namn och det verkar som om boken förväntar sig att vi ska förstå direkt vem det är. Oavsett om de har blivit nämnda tidigare i boken eller inte.

Allt är bara fruktansvärt snurrigt! Lär behöva läsa boken både två och tre gånger om jag ska förväntas hänga med på allt som händer. De gammelmodiga språket underlättar inte saken heller.

Hur ska detta gå!

/ Klara